Att tillåta sig själv att känna igen

03.11.2018 kl. 19:04

Nu har jag varit singel i ett år och femton dagar. I 380 dagar har jag inte varit någon annans än min egen. Det känns bra, men ibland känns det för jävligt.

 

Jag vet inte varför, men det känns som om jag nog aldrig kommer att bli kär igen. Inte på det där sättet, det där sättet som får en att vilja skrika rakt ut så att det vibrerar i trädtopparna och ekar längs med klipphällar. Jag vill bli kär, men det känns som om jag helt enkelt bara tappat förmågan att ta något mer seriöst nu.

 

Jag söker inte längre efter honom i folkmassor, duckar inte när jag tror att jag ser honom, jag känner inte längre ett behov av att se vad han gör. Jag scrollar dock fortfarande snabbt förbi när jag ser att han uppdaterat på sociala medier, ibland känns det som ett hån. Ibland känns det inte alls.

 

Jag tänker sällan på honom längre, jag känner inte egentligen någon saknad efter honom. Men ibland kommer jag ändå på mig själv med att tänka på honom när jag ligger mellan någon annans lakan, med någon annans varma andetag i nacken. Kan han bara försvinna ur mitt liv någon jävla gång?

 

Jag kollar cheesy romantiska komedier, swipear runt på tinder, umgås med någon som egentligen skulle vara helt bra för mig, men det känns liksom inte rätt. Något i mig skriker att det är fel samtidigt som något annat försöker knuffa mig i en annan riktning.

Jag läser Sandra Beijers böcker och stryker under meningar jag gillar med blyerts, det blir rätt mycket blyerts. Hennes texter får mig att känna så som jag vill känna, men det är bara medan jag håller i boken, medan jag befinner mig i världen hon skapat mellan sidorna.  En av meningarna jag strukit under flera gånger och som får mig att nicka instämmande är “Och det är inte hjärtat som går sönder, det är revbenen.”.


Jag vet inte när och hur jag ska tillåta mig själv att bli handlöst förälskad igen, att helt enkelt vakna upp en morgon och vara dödskär så att jag bara vill gräva ner huvudet i kudden och somna om för att det känns för mycket. Den dagen det händer kommer jag antagligen bli skitförbannad eftersom jag då kanske slutar vara min egen, jag vill vara min egen men jag har för lätt att uppslukas av situationer, platser och personer.

Jag hoppas den dagen kommer snart, men samtidigt hoppas jag att den aldrig kommer igen.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:

Somedays there's more pasta in my house than there's common sense.

| Isabelle | 23 | Litteraturvetenskap |

Studerar litteraturvetenskap i Åbo och drömmer om att flytta till Norrland. Skriver, tar powernaps och äter grönkålspasta.

Min blogg består främst av texter om film, serier och spel.
Ibland förekommer dock en och annan vardasskildring fylld av tragik och självömkan.

☆ - ☆☆☆☆☆