Gammal kärlek rostar aldrig?

Jag har haft en och samma förälskelse i flera år nu. Det börjar närma sig ett decennium. Den kanske inte alltid är lika stark men den finns alltid där i bakhuvudet och kikar fram lika intensivt som tidigare när jag minst anar det och när jag som minst behöver det.

Vi kunde ha varit något. Något mer än vad vi var. Ett vi. Det fanns alltid där i luften, som något elektriskt som bara väntade på att gnistra till. Men det hände aldrig. Jag var en feg tonåring som inte vågade ta det steget eftersom att jag inte visste vad som väntade på andra sidan. 

Ibland tänker jag på vad som kunde ha varit, om jag faktiskt hade vågat. Hade det blivit ett vi? Hade det vi-et fortfarande funnits kvar idag? Hade det bara varit intensivt för ett litet tag och sedan runnit ut i sanden? Varje gång jag hör hans namn fladdrar något till djupt inom mig, som lågan på ett ljus. Jag vet inte varför jag inte bara kan gå vidare, släppa honom.

Jag valde en annan istället för honom, det höll i några år. Men under alla de åren jag var i den relationen så fanns han alltid där, någonstans i bakhuvudet och djupt nere i något litet hörn i hjärtat och skavde. 

Nu finns det inget som helst vi. Nu finns det bara ett jag. Jag står helt ensam och försöker pussla ihop de pusselbitar som ska föreställa min framtid. Ändå stannar jag då och då upp och fantiserar om hur ett liv med honom skulle se ut. Det är nog lika bra att jag glömmer honom och fokuserar på mig själv, fortsätter blicka framåt. Jag måste lämna det förflutna bakom mig och inte försöka få liv i något som sedan länge brunnit ut. 

19.04.2019 kl. 15:57

Bonjour tristesse

Jag ligger fullt påklädd på min säng med fötterna mot väggen i ren och skär Pippi-anda.

Jag väntar på ett mejl jag vet inte kommer komma. Jag funderar på ifall jag borde släpa mig till Arken, om inte minst för en kopp kakao med en grupp människor. Det har blivit något av ett mönster, jag gillar det. Det får gärna hålla i sig. 

Jag älskar mina filmplanscher men ibland känner jag för att byta ut dem mot något annat. Båda filmerna är väldigt jag och jag älskar dem av hela mitt hjärta men det börjar kännas tråkigt. Men samtidigt känns det ju tryggt också, när man vaknar mitt i nätterna och det känns som om hjärtat ska hoppa ur bröstet på en och man inte vet var man är. Då finns de där på väggen, som alltid. 

Jag borde ta mig in till stan för att köpa några baströjor, jag har en jag vill använda varje dag men det känns lite ofräscht och Newyorker har några tröjor som kändes nice. 

Jag måste skriva arbetsansökningar till diverse sommarjobb men jag vill inte. Jag måste skriva klart en essä och en uppgift till en läskurs som jag hållit på med i tre år. Det vill jag inte heller. 

Så många borden, måsten och vill-inten. Och här ligger jag, fortfarande med fötterna mot väggen. 

07.02.2019 kl. 13:21

Något som skaver och personlig utveckling

Jag har under de senaste veckorna, kanske sedan någon gång i december, känt mig otroligt obekväm och oense med mig själv. Jag vet inte riktigt vad det är som skaver men hela jag känns liksom som när sömmen nere vid tårna på en strumpa hamnar fel. Mitt problem verkar ju dessvärre inte vara lika lätt åtgärdat som en vilsen strumpsöm, men vad kan man?

Ett flertal av mina intressen känns inte längre lika roliga, till exempel att gå ut och festa med kompisar. Det är sällan jag inte vill gå på fest, men i onsdags när ÖN hade Back to uv på Skärgårdsbaren tänkte jag bara att "nä, jag orkar inte med folk idag. Alls.". Det slutade med att jag stannade hemma och gjorde annat istället. Det var nog lika bra, jag mådde relativt bra när jag vaknade dagen efter - vilket jag ju definitivt inte hade gjort om jag gick ut. 

Det känns bara inte så kul att dricka alkohol just nu, jag vill hellre fokusera på annat, träning till exempel. Jag försöker bli mer aktiv och röra på mig mer, hittills går det helt bra. Jag undviker som sagt alkohol, jag undviker också cola. En av mina stora laster i livet är cola, och just nu saknar jag inte ens det. Okej, kanske lite, men inte som förut.

Jag vill hellre sitta hemma med vänner och titta på På spåret eller spela något spel. Jag har också börjat komma in i att skriva igen. Det är kul. 

Det känns verkligen som om jag håller på att utvecklas till något nytt. Även om det känns obekvämt och som om hela huden är ut och in ibland. Kanske det är det här som kallas att bli vuxen? Vem vet, jag blir ju ändå 23 i vår.. 

 

19.01.2019 kl. 21:52

Ren och skär frustration

Jag är så himla sjukt förbannat frustrerad nu. Jag går en grundkurs i grammatik och jag fattar ingenting. Sluttentamen är nästa vecka och jag har haft hela hösten på mig att fatta men det har liksom inte hänt?

Just nu är det satsanalysen som känns som mest för jävlig. Jag fattar 0, jag är frustrerad, läraren är frustrerad. Det är som när mamma försökte hjälpa mig med matten när jag var yngre, men jag tror ju inte det är okej att slänga saker runt sig och skrikgråta på universitetet. Eller? 

En av de värsta känslor jag vet är nog att känna mig dum, helt tappad i golvet med huvudet före. Så känns det nu. Jag försöker och försöker men ingenting liksom fastnar? Det bara rinner bort som nåt jävla töväder i april. Satan också. Just nu känner jag bara att jag vill få godkänt i kursen, jag skiter i vitsordet så länge jag klarar mig ur detta levande. Just nu känns det rätt otroligt att jag skulle klara mig men den som lever får se. 

Jag har nog aldrig relaterat till Kylie Jenner så mycket som i den här gifen.

04.12.2018 kl. 09:21

Omstart

Nu har jag bestämt mig för att sluta tycka synd om mig själv och faktiskt börja försöka åstadkomma saker. Det får vara slut med självömkan och depressiva tankar som bara snurrar runt i huvudet och håller mig vaken om nätterna, fastän jag lägger mig tidigt så ligger jag vaken i flera timmar och vrider mig. På morgnarna orkar jag mig inte ur sängen, dels på grund av trötthet och dels på grund av att det känns så meningslöst. Fan också. 

Igår försökte jag vara produktiv, jag tränade, tvättade och gjorde en inlämningsuppgift till en kurs jag inte tycker om men går den i alla fall eftersom jag vet att den är nyttig (+ tackar aldrig nej till studiepoäng!). Jag ska försöka ta mig i kragen och faktiskt börja träna regelbundet, anstränga mig i mina kurser i svenska eftersom jag ändå gnällt röven av mig för att få ha det som biämne och försöka börja tänka mera positivt och inte stänga in mig i negativa tankegångar hela jävla tiden.

Jag skulle vilja gå på gym, men efter vårens fiasko när jag och min kompis blev smygfilmade första gången vi besökte campus sports gym känner jag mig så otroligt obekväm så jag håller mig till träningsvideos via youtube, helst från 1980-talet. I somras hittade jag en balettkurs som går en gång per vecka och nu är det kanske 3 veckor kvar och det har varit så förbannat kul. Jag var dock och stukade foten i Danmark för en månad sedan så det går ju inte riktigt som på Strömsö - men det går lagom i alla fall!

Jag vill sluta jämföra mig med andra. Jag har under hela kursen i grammatik känt mig så himla sämst och värdelös eftersom alla andra verkar fatta men inte jag. Men under de senaste veckorna har jag ändå insett att de flesta faktiskt är lika förvirrade - score! Jag behöver ju inte vara bäst, jag behöver inte få högsta betyg, just nu är jag faktiskt nöjd med godkänt i den här kursen. Jag hoppas ju förstås på ett bättre vitsord, men med tanke på hur dåligt jag mått och hur svårt jag haft med kurser den här hösten så känns det ändå skitbra om jag får godkänt eller ens en tvåa. 

"Typ tio personer, oberoende av varandra, har berömt min handstil under senaste två veckorna? Känner mig så NÖJD och STOLT och har absolut hybris." Hittade denna korta text på Sandra Beijers blogg och jag relaterar, jag känner mig varm i hjärtat av att tänka på att ett flertal personer faktiskt sagt åt mig att de tycker att jag är rolig under de senaste veckorna. Jag kan absolut relatera till hybrisen.

Det här var väl ett mindre organiserat inlägg, men jag är inte speciellt organiserad heller. Jag försöker vara organiserad men teori och praktik går inte alltid riktigt hand i hand.

20.11.2018 kl. 09:17

Motivationen tryter

Skevt cover jag gjorde till mitt arbete på NaNoWriMo.

Jag försöker delta i NaNoWriMo i år. Det går sådär. Jag vet att jag inte kommer komma upp i 50 000 ord, så jag försöker fokusera på två olika noveller som jag eventuellt tänkt sända in som bidrag  till olika tävlingar. Den ena är så gott som klar och kräver bara lite mer detaljer och finslipningar, medan den andra går lite trögare. Så länge jag får den klar och får göra den som jag vill och som jag såg framför mig när jag kom på idén kommer den att bli bra.

Jag skriver främst för mig själv nu, för att jag ska utvecklas i mitt kreativa skrivande. I skrivgruppen jag är en del av får jag bra feedback på de texter jag läser upp efter övningarna vi gör och det sporrar mig till att skriva mer. Motivationen är dock svår att hålla fast, det är lite som att försöka få loss en fisk av en krok, det är halt och slemmigt och bäst som det är flyger den iväg genom luften och landar långt borta. I kväll har jag ändå fått en sida skriven på den ena novellen, samtidigt som jag skrivit en essä och en inlämningsuppgift. Det gäller att balansera drömmar och måsten, annars blir en tokig alltså.

 

13.11.2018 kl. 01:31

Att tillåta sig själv att känna igen

Nu har jag varit singel i ett år och femton dagar. I 380 dagar har jag inte varit någon annans än min egen. Det känns bra, men ibland känns det för jävligt.

 

Jag vet inte varför, men det känns som om jag nog aldrig kommer att bli kär igen. Inte på det där sättet, det där sättet som får en att vilja skrika rakt ut så att det vibrerar i trädtopparna och ekar längs med klipphällar. Jag vill bli kär, men det känns som om jag helt enkelt bara tappat förmågan att ta något mer seriöst nu.

 

Jag söker inte längre efter honom i folkmassor, duckar inte när jag tror att jag ser honom, jag känner inte längre ett behov av att se vad han gör. Jag scrollar dock fortfarande snabbt förbi när jag ser att han uppdaterat på sociala medier, ibland känns det som ett hån. Ibland känns det inte alls.

 

Jag tänker sällan på honom längre, jag känner inte egentligen någon saknad efter honom. Men ibland kommer jag ändå på mig själv med att tänka på honom när jag ligger mellan någon annans lakan, med någon annans varma andetag i nacken. Kan han bara försvinna ur mitt liv någon jävla gång?

 

Jag kollar cheesy romantiska komedier, swipear runt på tinder, umgås med någon som egentligen skulle vara helt bra för mig, men det känns liksom inte rätt. Något i mig skriker att det är fel samtidigt som något annat försöker knuffa mig i en annan riktning.

Jag läser Sandra Beijers böcker och stryker under meningar jag gillar med blyerts, det blir rätt mycket blyerts. Hennes texter får mig att känna så som jag vill känna, men det är bara medan jag håller i boken, medan jag befinner mig i världen hon skapat mellan sidorna.  En av meningarna jag strukit under flera gånger och som får mig att nicka instämmande är “Och det är inte hjärtat som går sönder, det är revbenen.”.


Jag vet inte när och hur jag ska tillåta mig själv att bli handlöst förälskad igen, att helt enkelt vakna upp en morgon och vara dödskär så att jag bara vill gräva ner huvudet i kudden och somna om för att det känns för mycket. Den dagen det händer kommer jag antagligen bli skitförbannad eftersom jag då kanske slutar vara min egen, jag vill vara min egen men jag har för lätt att uppslukas av situationer, platser och personer.

Jag hoppas den dagen kommer snart, men samtidigt hoppas jag att den aldrig kommer igen.

03.11.2018 kl. 19:04

Någon slags rubrik

Här har det  ekat tomt ett bra tag. Jag har inte haft någon som helst motivation att faktiskt publicera något jag skrivit fastän jag kommit på mig själv med att författa ihop inlägg under tiden bloggen stått tom.

Vad har jag gjort sedan senast då? Jo, jag har varit hemma i Österbotten under sommaren, jobbat och festat och vad man nu gör när man är hemma som 22-åring. När jag for tillbaka till Åbo nu i höst gick det till en början helt bra, jag orkade gå på föreläsningar utan att egentligen gnälla så värst mycket. I slutet av september/början av oktober fick jag dock en släng av depressiva tankar och började spendera allt mer tid i sängen. Flera dagar har helt spenderats i sängen med fördragna gardiner. 

Jag gick också med i en skrivgrupp vilket känns otroligt kul, jag har ju som så många andra författardrömmar och fantiserar om att någon gång ge ut en roman. Just nu har jag ett par projekt på gång som jag hoppas jag faktiskt kommer avsluta. Ikväll har jag spenderat cirka fyra timmar med att skriva en novell som jag hoppas jag faktiskt blir riktigt nöjd med och kanske gör någonting mer med i framtiden. 

Nu hoppas jag bara att den lilla motivation jag har för både studier och annat håller i sig. Jag orkar inte må dåligt och slänga bort värdefull tid.

31.10.2018 kl. 23:45

Sommarens planerade läsning

Jag håller som bäst på att packa mina väskor inför en sommar i Österbotten. Lagom till att jag tänkt börja fylla min andra resväska insåg jag att den väskan inte fann på sin vanliga plats under min dammiga säng. Satan också. Jag blev då tvungen att försöka organisera alla saker i högar så att jag kan packa ner dem så fort som möjligt när min kära mor hämtar mig (och förhoppningsvis tar med sig tidigare nämnda väska, som jag utgår ifrån att befinner sig i Österbotten.).

Denna lilla fnurr på tråden gav mig dock möjlighet att kolla genom mitt personliga bibliotek och efter många om och men välja sex av de nittionio böcker jag så gärna vill släpa med mig vart jag än far. Valet föll alltså på böckerna ovan. The Handmaid's Tale (Margaret Atwood), Uncommon Type (Tom Hanks), Watership Down (Richard Adams), Ondskan (Jan Guillou), Peter Pan (J.M. Barrie) och 1984 (George Orwell).

Ondskan kanske blir kvar i Åbo eftersom jag ändå läser den medan jag sitter i solen på min balkong om dagarna, man måste ju carpa solen när den väl är här. Jag tror jag kommer byta ut den mot The Great Gatsby (F. Scott Fitzgerald), jag har läst den varje sommar i flera år nu och det är inte en tradition jag vill bryta.

12.05.2018 kl. 14:35

Bonusfamiljen

[Källa]

Jag växte upp med svensk barn- och ungdomskultur, främst då i musik- och tv-väg. En serie jag älskade när jag var liten (och fortfarande älskar) var Eva & Adam, men inte för huvudkaraktärerna, jag föredrog alla biroller. Jag var lite småkär i Evas storebror Tobbe (Erik Johansson), så när jag förra året snubblade över hans instagram (jerkajohansson) var jag fast igen. 

Efter att ha följt honom på instagram i några månader insåg jag att han var aktuell i en ny svensk tv-serie - Bonusfamiljen. Jag bestämde mig dock för att vänta ett tag innan jag kollade på den, så nu i vår medan jag låg sjuk i ett par dagar, märkte jag att första säsongen fanns på Netflix; så jag bestämde mig för att ge serien ett försök. Bättre sent än aldrig.

[Källa]
Bonusfamiljen handlar om Lisa och Patrik, båda nyseparerade. De har båda barn från sina tidigare äktenskap och försöker hålla ihop vardagen som en bonusfamilj, allt medan deras tidigare partners inte precis är villiga att hjälpa till. 
Lisas exman, Martin bor hos sin mamma och förstår inte varför hennes bästa väninna Gugge (Lill-Babs <3) spenderar så mycket tid hemma hos dem. Patriks exfru, Katja arbetar konstant samtidigt som hon har en affär med sin gifta chef, hon gör sig tid för William, sonen hon har tillsammans med Patrik men har inte mycket till övers för Patrik och Lisa. William är raka motsatsen till Lisas och Martins son, Eddie. Eddie är bråkig och vägrar (likaså hans tonårssyster) att försöka komma överens med William och Patrik.

Jag tyckte om serien, främst på grund av Erik Johansson, hans karaktär kändes som den som var lättast att gilla. Han var inte för jobbig och inte heller för tråkig, det var en lämplig mängd drama. Lisas reaktion på Patriks funderingar kring Eddie och en eventuell ADHD-diagnos gjorde mig sjukt irriterad och hela den storylinen fick mig att himla med ögonen och önska att de bara skulle äta pasta istället.

Jag rekommenderar Bonusfamiljen åt den som tycker om att slötitta på serier och uppskattar när det inte händer så himla mycket, utan att det är lagom mycket drama och irritationsmoment.

☆☆☆.

02.05.2018 kl. 22:50

April genom Netflix

Under april månad har jag hunnit med en hel del netflix. Jag har betat av ett par serier jag både planerat att se och som jag bara snubblat över. Därför kommer en kort sammanfattning av mina netflixfavoriter från april.

La casa de papel.
En spansk serie (Netflix Original) som handlar om hur en grupp maskerade rånare bryter sig in i det spanska kungliga myntverket. Serien följer polisens jakt på ledaren - Professorn, rånarnas förberedelser och situationen inne i myntverket där det förutom ett rån även pågår ett gisslandrama. 
Jag blev helt fast när jag såg på ett par avsnitt tillsammans med två klasskamrater. Serien känns typiskt spansk (telenovela) med drama i i princip varenda scen, men samtidigt väldigt amerikansk. Jag antar att skaparna ville få serien att tilltala en så bred publik som möjligt. Jag älskade La casa de papel, så om du inte vet vad du ska titta på och du gillar drama och coola brudar (Tokyo och Nairobi är ganska så awesome) ska du definitivt kolla på serien.

☆☆☆☆☆

Peaky Blinders.
Jag har länge planerat att titta på Peaky Blinders, men har alltid prioriterat andra filmer och serier. Jag satte igång första avsnittet i helgen och tittade det sista (som fanns på netflix) i kväll. Serien utspelar sig under 1920-talet och handlar om en brittisk "gangsterfamilj" i Birmingham, familjen Shelby. Familjen/företaget går under namnet the Peaky Blinders och leds av Thomas "Tommy" Shelby, hans bröder Arthur och John, samt hans faster Polly. Serien börjar med att the Peaky Blinders är bookmakers, alltså att de sköter vadhållningar och följer sedan deras kamp för att arbeta sig uppåt i samhället och hur de glider in på allt farligare och djupare kriminella vatten. 
I början hade jag lite svårt för serien eftersom jag inte riktigt förstod vad den gick ut på(?) men efter ett par avsnitt var jag fast, Cillian Murphys karaktär är fantastisk.

☆☆☆☆☆

Dynasty.

En reboot av en 80-talsserie. Den handlar om familjen Carrington och hur de (trots enorma mängder drama i varenda jävla scen) kämpar för sitt imperium. Stundvis har jag supersvårt att titta på den här serien eftersom det är dramatiska plot twists i varenda jävla hörn, nästan som en telenovela. Fungerar väl i stora drag som Dallas och andra klassiska serier från 80-talet - fast här i en modern tappning.   

 

Utöver dessa serier har jag också tittat på en del filmer och slumpmässigt valda avsnitt från olika serier, exempelvis mitt favoritavsnitt i Chef's table, avsnittet om Massimo Bottura. en hel del Once upon a time och några avsnitt Pretty little liars (har helt förlorat intresset för den serien, så himla överdriven och tråkig??).

☆☆

01.05.2018 kl. 21:48

Nya vindar

Long time no see. Jag har inte skrivit något (och publicerat det) här sedan förra hösten. Jag har haft fullt upp med annat och helt enkelt inte känt för att skriva något här.

Jag har till exempel varit hemlös i Norge över en helg, klarat 100-klubben (fick dock hjärnskakning på köpet), skrivit på min kandidatuppsats som snart är färdig och hållit ett tal fullt av ordvitsar och skämmiga anekdoter för över 100 personer på Österbottniska Nationens 92:a årsfest.

Nu känner jag ändå att det är dags att försöka blåsa liv i denna trötta blogg och kanske väcka skrivarlusten igen. Mest av allt skulle jag vilja börja vlogga och ha en booktube, men det får nog gro ett tag för att inte lämna som ett halvfärdigt projekt utan framtid.

[källaEn bild som inte har någon som helst anknytning till inlägget, jag tycker bara att den är fin.

12.04.2018 kl. 14:24

Sur som en citron

Mest obehagliga jag vet: Sprutor och kanyler, svimmar nästan. Ångestattacker. 

 

Absolut inte min killtyp: Grabbiga dudes med noll respekt för kvinnor, killar som tycker att de äger världen (nej, det gör du inte stig av din höga hästjävel din satans idiot).

 

Äckligaste mat jag vet: Anjovis. Kan anjovis ens räknas som fisk förresten? Det ser ut som något man drar upp ur duschsilen.

 

Sämsta bok jag läst: Ödehuset (en kristen bok jag fick som tack för att jag varit hjälpledare), den började som värsta spännande thrillern men handlade sist och slutligen om en man som fann Gud och Jesus osv. i ett gammalt hus.
Onda boken, läste kanske 50 sidor.

 

Blir arg på: Så gott som allt. Slöa människor i trafiken, slöa människor överlag, skingra er  för satan.När internet inte fungerar och när jag blir hungrig #hangry.

 

Något som får mig att byta radiokanal: Det mesta på radio x3m nuförtiden.

 

Sist jag ville ta till knytnävarna: För det mesta, men senast kanske igår pga privata orsaker men innan dess så på dansgolvet på en bar. Idiotkillar.

 

Fulaste plagg jag vet: Den nya hippa fritidsbyxan, v-a-r-f-ö-r-?

 

Äckligaste drycken: Jaloviina, dricker dock det ändå pga studerande i Finland. Fernet Branca, Fanta, Mountain Dew.

 

Det skriker jag när jag blir arg: V*ttu, f*tta, satan, jävla skit, fan också, vad i helvete, olika kombinationer av dessa osv.
Det snällaste jag tar till är kanske "MEN ÅÅÅH".

 

02.10.2017 kl. 20:31

Om du känner dig lite nere

Om du känner dig lite nere så kan du testa något på denna lista.

  1. Titta på din favoritfilm. mina favoritfilmer som jag alltid tittar på om jag känner mig lite ledsen eller helt enkelt inte mår så bra så är Breakfast Club (1985), Lilo & Stitch (2002) eller 10 Things I Hate About You (1999).
  2. Läs en bok du velat läsa, eller som du tycker om och vill läsa igen. Sandra Beijer är en författare som jag nyligen fått upp ögonen för, hennes sätt att skriva känns så lätt och samtidigt så himla fint. Harry Potter och hemligheternas kammare är min favorit i serien, så den har jag läst kanske 8 gånger när jag var yngre.
  3. Städa och gör olika sysslor du skjutit upp.
  4. Lyssna på bra musik.
  5. Scrolla runt på tumblr eller pinterest.
  6. Titta på 73 Questions med en kändis på Vogues youtubekanal. Mina favoriter är Emma Stone, Neil Patrick Harris och Lena Dunham.
  7. Spela ett spel. Mina favoriter är Kingdom Hearts, Life Is Strange och de olika upplagorna av Sims.
  8. Titta på en tv-serie. Titta till exempel på en lättsmält serie som Vänner eller the Office.
20.08.2017 kl. 12:20

Positiv lista

(Källa)

Serie som får mig att må bra.
Sabrina The Teenage Witch, Vänner, New Girl. Alltså, ser jag ut att inte må så bra - placera mig framför en sitcom och jag blir lugnare.

Färg jag dras till.
Svart, turkos och senapsgul av någon orsak..

Plats med riktigt bra aura.
Skogen, bergen.

Djur som gör mig glad.
Sengångare, hundar, katter och pandor. Att se pandor falla omkull och rulla omkring gör mig glad.

Det får mig att slappna av.
Att läsa i sängen medan jag har igång något bakgrundsljud. Det är zen.

Tid på dygnet jag gillar.
Strax efter 01 på natten. Alla sover och jag har all energi jag saknat under dagen, jag skulle kunna ta över världen efter midnatt.

Hittade listan hos Hanna.

15.08.2017 kl. 17:36

Somedays there's more pasta in my house than there's common sense.

| Isabelle | 23 | Litteraturvetenskap |

Studerar litteraturvetenskap i Åbo och drömmer om att flytta till Norrland. Skriver, tar powernaps och äter grönkålspasta.

Min blogg består främst av texter om film, serier och spel.
Ibland förekommer dock en och annan vardasskildring fylld av tragik och självömkan.

☆ - ☆☆☆☆☆