Steam Winter Sale 2018

Nu är det rea på Steam så därför tog jag och klickade runt en stund och hittade tre spel jag vill testa. Två av dem hör till Life is Strange-serien och ett är ett helt annat spel. 

bildkälla
Jag har länge haft Life is Strange Before the Storm på min wishlist och nu när jag ändå tänkte köpa något annat så passade jag på. Den här delen av spelet kretsar kring Chloe, Max bästa vän som även var en stor del av det tidigare spelet. Om jag förstått det rätt så utspelar sig Before the Storm innan det ursprungliga Life is Strange och man får veta mer om Chloes liv och hennes vänskap med Rachel, flickan vars försvinnande återförenade Max och Chloe. 

bildkälla
Sen köpte jag även Life is Strange 2 som är en fristående berättelse i Life is Strange-serien. Spelet kretsar kring två bröder som rymmer hemifrån för att dölja att de har övernaturliga krafter. Jag visste inte  att det här spelet fanns, så när jag hittade det bland mina rekommendationer blev jag överlycklig. Hittills har endast del ett blivit släppt, nästa del släpps i januari.

bildkälla
Det sista spelet jag köpte heter Last Day of June. Spelet såg superfint och gulligt ut så det hamnade i korgen direkt. Det handlar om kärlek och hur det är att förlora den. Spelet följer Carls sorg och bearbetning av sorgen efter att hans fru, June, dött i en bilolycka. Han försöker med hjälp av sina minnen lösa olika pussel för att försöka förhindra det som leder till Junes död. 

 

28.12.2018 kl. 14:41

Ren och skär frustration

Jag är så himla sjukt förbannat frustrerad nu. Jag går en grundkurs i grammatik och jag fattar ingenting. Sluttentamen är nästa vecka och jag har haft hela hösten på mig att fatta men det har liksom inte hänt?

Just nu är det satsanalysen som känns som mest för jävlig. Jag fattar 0, jag är frustrerad, läraren är frustrerad. Det är som när mamma försökte hjälpa mig med matten när jag var yngre, men jag tror ju inte det är okej att slänga saker runt sig och skrikgråta på universitetet. Eller? 

En av de värsta känslor jag vet är nog att känna mig dum, helt tappad i golvet med huvudet före. Så känns det nu. Jag försöker och försöker men ingenting liksom fastnar? Det bara rinner bort som nåt jävla töväder i april. Satan också. Just nu känner jag bara att jag vill få godkänt i kursen, jag skiter i vitsordet så länge jag klarar mig ur detta levande. Just nu känns det rätt otroligt att jag skulle klara mig men den som lever får se. 

Jag har nog aldrig relaterat till Kylie Jenner så mycket som i den här gifen.

04.12.2018 kl. 09:21

Omstart

Nu har jag bestämt mig för att sluta tycka synd om mig själv och faktiskt börja försöka åstadkomma saker. Det får vara slut med självömkan och depressiva tankar som bara snurrar runt i huvudet och håller mig vaken om nätterna, fastän jag lägger mig tidigt så ligger jag vaken i flera timmar och vrider mig. På morgnarna orkar jag mig inte ur sängen, dels på grund av trötthet och dels på grund av att det känns så meningslöst. Fan också. 

Igår försökte jag vara produktiv, jag tränade, tvättade och gjorde en inlämningsuppgift till en kurs jag inte tycker om men går den i alla fall eftersom jag vet att den är nyttig (+ tackar aldrig nej till studiepoäng!). Jag ska försöka ta mig i kragen och faktiskt börja träna regelbundet, anstränga mig i mina kurser i svenska eftersom jag ändå gnällt röven av mig för att få ha det som biämne och försöka börja tänka mera positivt och inte stänga in mig i negativa tankegångar hela jävla tiden.

Jag skulle vilja gå på gym, men efter vårens fiasko när jag och min kompis blev smygfilmade första gången vi besökte campus sports gym känner jag mig så otroligt obekväm så jag håller mig till träningsvideos via youtube, helst från 1980-talet. I somras hittade jag en balettkurs som går en gång per vecka och nu är det kanske 3 veckor kvar och det har varit så förbannat kul. Jag var dock och stukade foten i Danmark för en månad sedan så det går ju inte riktigt som på Strömsö - men det går lagom i alla fall!

Jag vill sluta jämföra mig med andra. Jag har under hela kursen i grammatik känt mig så himla sämst och värdelös eftersom alla andra verkar fatta men inte jag. Men under de senaste veckorna har jag ändå insett att de flesta faktiskt är lika förvirrade - score! Jag behöver ju inte vara bäst, jag behöver inte få högsta betyg, just nu är jag faktiskt nöjd med godkänt i den här kursen. Jag hoppas ju förstås på ett bättre vitsord, men med tanke på hur dåligt jag mått och hur svårt jag haft med kurser den här hösten så känns det ändå skitbra om jag får godkänt eller ens en tvåa. 

"Typ tio personer, oberoende av varandra, har berömt min handstil under senaste två veckorna? Känner mig så NÖJD och STOLT och har absolut hybris." Hittade denna korta text på Sandra Beijers blogg och jag relaterar, jag känner mig varm i hjärtat av att tänka på att ett flertal personer faktiskt sagt åt mig att de tycker att jag är rolig under de senaste veckorna. Jag kan absolut relatera till hybrisen.

Det här var väl ett mindre organiserat inlägg, men jag är inte speciellt organiserad heller. Jag försöker vara organiserad men teori och praktik går inte alltid riktigt hand i hand.

20.11.2018 kl. 09:17

Motivationen tryter

Skevt cover jag gjorde till mitt arbete på NaNoWriMo.

Jag försöker delta i NaNoWriMo i år. Det går sådär. Jag vet att jag inte kommer komma upp i 50 000 ord, så jag försöker fokusera på två olika noveller som jag eventuellt tänkt sända in som bidrag  till olika tävlingar. Den ena är så gott som klar och kräver bara lite mer detaljer och finslipningar, medan den andra går lite trögare. Så länge jag får den klar och får göra den som jag vill och som jag såg framför mig när jag kom på idén kommer den att bli bra.

Jag skriver främst för mig själv nu, för att jag ska utvecklas i mitt kreativa skrivande. I skrivgruppen jag är en del av får jag bra feedback på de texter jag läser upp efter övningarna vi gör och det sporrar mig till att skriva mer. Motivationen är dock svår att hålla fast, det är lite som att försöka få loss en fisk av en krok, det är halt och slemmigt och bäst som det är flyger den iväg genom luften och landar långt borta. I kväll har jag ändå fått en sida skriven på den ena novellen, samtidigt som jag skrivit en essä och en inlämningsuppgift. Det gäller att balansera drömmar och måsten, annars blir en tokig alltså.

 

13.11.2018 kl. 01:31

Dawson's Creek Säsong 1

I måndags blev jag färdig med att titta på My so-called life och började då fundera på vad jag skulle titta på för serie istället, för vem orkar studera liksom? Eftersom jag nu är (och har varit det ett tag) inne i en period då jag verkligen älskar tonårs- och ungdomsdrama från 90-talet och det tidiga 2000-talet, ville jag egentligen se Felicity. Den serien är dock omöjlig att hitta utanför USA och därför föll valet istället på Dawson’s Creek (1998-2003).

Ikväll såg jag klart det sista avsnittet på säsong 1 och jag kan ärligt säga att jag verkligen tycker om den. Karaktärerna känns äkta, relatable och ärligt talat som folk jag skulle kunna tänka mig att vara kompis med. Dawson (James Van Der Beek) älskar film, särskilt Spielberg och drömmer om att bli regissör.

Hans bästa vän Joey (Katie Holmes) älskar honom men tiger om sina känslor, vilka är otroligt tydliga för alla runt omkring henne - men såklart är Dawson i sann tonårspojksanda helt omedveten om detta. Pacey (Joshua Jackson) är Dawsons andra bästa vän som är lite av “the comic relief” i serien, han är egentligen väldigt intelligent men väljer att inte anstränga sig vilket ofta leder till att han hamnar i onåd med sin far och äldre bror. Jen (Michelle Williams), flyttar från New York för att bo hos sina morföräldrar, som ju såklart är grannar med Dawson, som såklart blir förälskad vid första ögonkastet. Jen har ett problematiskt förflutet, ganska givet tbh.

Säsong ett handlar om hur Jen flyttar från New York och träffar Dawson och hans vänner. Dawson blir såklart förälskad, Joey förkrossad och Pacey kommer mest bara med små kommentarer i bakgrunden fram tills att han blir förälskad i en äldre kvinna som sedan visar sig vara deras lärare. Den största delen av handlingen utgörs av triangeldramat mellan Dawson, Joey och Jen.

Dawson och Joeys relation är ett enda stort frustrerande "will-they-won't-they", medan hans och Jens relation ärligt talat bara går mig på nerverna. Det är något med Jen som bara får mig att vilja skrika i en kudde, förhoppningsvis går det över, annars kommer det bli tre långa säsonger till.

Mina favoritkaraktärer hittills är Pacey och Joey. Det är sällan jag faktiskt fastnar för huvudkaraktären eller den som alltid målas upp som protagonisten. Jag har otaliga exempel på detta t.ex. Marissa i the O.C., Serena i Gossip Girl etc. Jag föredrar de som lite figurerar i bakgrunden och kanske har fler “flaws” än andra. Jag älskar hur bitter och sassy Joey är. Pacey är supergullig och rolig och jag gillar helt enkelt bara honom mer än Dawson, det kan bero på att Dawson påminner om mig själv och det gör mig lite obekväm. #filmgeeksunite

Jag hoppas nästa säsong bjuder på mindre triangeldrama och mer Pacey och Joey drama. Jag vill bara att de ska bli ihop så himla mycket, perfekta ju! Dawson och Jen kan få ha sitt lilla dramatiska förhållande i något hörn så jag slipper se det. 

Det här var ju kanske inte ett så underhållande inlägg, men jag måste få ventilera mig kring serier och filmer ibland. Jag tror inte mina vänner är så intresserade av att höra mina långa monologer kring mina film- och seriedilemman, därför får min stackars blogg utgöra plattformen för dessa.

07.11.2018 kl. 20:55

My so-called life

I lördags började jag titta på den amerikanska serien My so-called life från 1994. Jag har hört så mycket om den här serien, så därför tänkte jag att varför inte?

 

Serien handlar om femtonåriga Angela Chase (Claire Danes), hennes vänner och familj. Angela har en crush på Jordan Catalano (Jared Leto), den tysta, lite mystiska bad boyen som alltid verkar dyka upp på ställen där hon befinner sig. Förutom  skola och kärleksbekymmer så behandlar serien under sin enda säsong även hemlöshet, inlärningssvårigheter, missbruk och andra problem som förekommer i helt vanliga tonåringars liv.

 

Jag tycker verkligen om My so-called life och inte bara på grund av Jared Leto som nog är något av det vackraste jag sett. Jag tycker att tonårsdraman från 90-talet är bland de bästa, karaktärernas liv och problem känns mer verkliga och relatable än i serier från 2010-talet, som exemeplvis Pretty little liars och Riverdale. Det känns som om händelserna de råkar ut för faktiskt kan hända på riktigt eftersom de faktiskt händer, i alla delar av världen.

Har du inte sett My so-called life, gör det.

 

Andra serier jag gillar från 90-talet är Party of five, Freaks and geeks, Full house (den började ju dock på 80-talet), och Felicity.


 
05.11.2018 kl. 13:19

Att tillåta sig själv att känna igen

Nu har jag varit singel i ett år och femton dagar. I 380 dagar har jag inte varit någon annans än min egen. Det känns bra, men ibland känns det för jävligt.

 

Jag vet inte varför, men det känns som om jag nog aldrig kommer att bli kär igen. Inte på det där sättet, det där sättet som får en att vilja skrika rakt ut så att det vibrerar i trädtopparna och ekar längs med klipphällar. Jag vill bli kär, men det känns som om jag helt enkelt bara tappat förmågan att ta något mer seriöst nu.

 

Jag söker inte längre efter honom i folkmassor, duckar inte när jag tror att jag ser honom, jag känner inte längre ett behov av att se vad han gör. Jag scrollar dock fortfarande snabbt förbi när jag ser att han uppdaterat på sociala medier, ibland känns det som ett hån. Ibland känns det inte alls.

 

Jag tänker sällan på honom längre, jag känner inte egentligen någon saknad efter honom. Men ibland kommer jag ändå på mig själv med att tänka på honom när jag ligger mellan någon annans lakan, med någon annans varma andetag i nacken. Kan han bara försvinna ur mitt liv någon jävla gång?

 

Jag kollar cheesy romantiska komedier, swipear runt på tinder, umgås med någon som egentligen skulle vara helt bra för mig, men det känns liksom inte rätt. Något i mig skriker att det är fel samtidigt som något annat försöker knuffa mig i en annan riktning.

Jag läser Sandra Beijers böcker och stryker under meningar jag gillar med blyerts, det blir rätt mycket blyerts. Hennes texter får mig att känna så som jag vill känna, men det är bara medan jag håller i boken, medan jag befinner mig i världen hon skapat mellan sidorna.  En av meningarna jag strukit under flera gånger och som får mig att nicka instämmande är “Och det är inte hjärtat som går sönder, det är revbenen.”.


Jag vet inte när och hur jag ska tillåta mig själv att bli handlöst förälskad igen, att helt enkelt vakna upp en morgon och vara dödskär så att jag bara vill gräva ner huvudet i kudden och somna om för att det känns för mycket. Den dagen det händer kommer jag antagligen bli skitförbannad eftersom jag då kanske slutar vara min egen, jag vill vara min egen men jag har för lätt att uppslukas av situationer, platser och personer.

Jag hoppas den dagen kommer snart, men samtidigt hoppas jag att den aldrig kommer igen.

03.11.2018 kl. 19:04

Någon slags rubrik

Här har det  ekat tomt ett bra tag. Jag har inte haft någon som helst motivation att faktiskt publicera något jag skrivit fastän jag kommit på mig själv med att författa ihop inlägg under tiden bloggen stått tom.

Vad har jag gjort sedan senast då? Jo, jag har varit hemma i Österbotten under sommaren, jobbat och festat och vad man nu gör när man är hemma som 22-åring. När jag for tillbaka till Åbo nu i höst gick det till en början helt bra, jag orkade gå på föreläsningar utan att egentligen gnälla så värst mycket. I slutet av september/början av oktober fick jag dock en släng av depressiva tankar och började spendera allt mer tid i sängen. Flera dagar har helt spenderats i sängen med fördragna gardiner. 

Jag gick också med i en skrivgrupp vilket känns otroligt kul, jag har ju som så många andra författardrömmar och fantiserar om att någon gång ge ut en roman. Just nu har jag ett par projekt på gång som jag hoppas jag faktiskt kommer avsluta. Ikväll har jag spenderat cirka fyra timmar med att skriva en novell som jag hoppas jag faktiskt blir riktigt nöjd med och kanske gör någonting mer med i framtiden. 

Nu hoppas jag bara att den lilla motivation jag har för både studier och annat håller i sig. Jag orkar inte må dåligt och slänga bort värdefull tid.

31.10.2018 kl. 23:45

Sommarens planerade läsning

Jag håller som bäst på att packa mina väskor inför en sommar i Österbotten. Lagom till att jag tänkt börja fylla min andra resväska insåg jag att den väskan inte fann på sin vanliga plats under min dammiga säng. Satan också. Jag blev då tvungen att försöka organisera alla saker i högar så att jag kan packa ner dem så fort som möjligt när min kära mor hämtar mig (och förhoppningsvis tar med sig tidigare nämnda väska, som jag utgår ifrån att befinner sig i Österbotten.).

Denna lilla fnurr på tråden gav mig dock möjlighet att kolla genom mitt personliga bibliotek och efter många om och men välja sex av de nittionio böcker jag så gärna vill släpa med mig vart jag än far. Valet föll alltså på böckerna ovan. The Handmaid's Tale (Margaret Atwood), Uncommon Type (Tom Hanks), Watership Down (Richard Adams), Ondskan (Jan Guillou), Peter Pan (J.M. Barrie) och 1984 (George Orwell).

Ondskan kanske blir kvar i Åbo eftersom jag ändå läser den medan jag sitter i solen på min balkong om dagarna, man måste ju carpa solen när den väl är här. Jag tror jag kommer byta ut den mot The Great Gatsby (F. Scott Fitzgerald), jag har läst den varje sommar i flera år nu och det är inte en tradition jag vill bryta.

12.05.2018 kl. 14:35

Urbz: Sims in the city

 

 

När jag var yngre brukade jag spela väldigt mycket playstation tillsammans med en av mina bröder och vår kusin. Ett spel jag verkligen tyckte om var ett spel ur sims-franchisen - Urbz (2004).

 

Urbz går ut på att man som vanligt skapar en sim, här en urb, som sedan flyttar in till en viss plats i en storstad. Jag brukar börja på Central Station, där punkarna hänger. Under spelets gång ska man avancera och klättra uppåt i popularitet, precis som i Sims Nattliv. För att underlätta processen skaffar man vänner som ibland ger en tips och uppdrag och ibland även lär en olika trick för att man ska ha lättare att bli populär på andra ställen.

 

För att passa in och inte bli utstött på alla platser man färdas till bör man klä sig enligt modet på just den platsen, nere i tunnelbanestationen gäller exempelvis läder, piercings och tuppkam, och på andra ställen exempelvis på “Neon East“ klär alla sig i neon med tydliga influenser av manga och japansk streetstyle. Om man befinner sig för länge på en plats med fel stil kan man förlora otroliga mängder med "rep", vilket gör att man halkar neråt i popularitet igen.

 

Under spelets gång får man upprepade gånger olika tips och meddelanden från en kille som heter Darius, han hjälper en att stiga i rang och fixar ibland så att man kommer in på krogar/klubbar man egentligen inte borde få vara på. Bandet Black Eyed Peas figurerar även i spelet, så man får hänga med Will.i.am och Fergie om man villl. De var ju orerhört populära under tidigt 2000-tal så deras musik förekommer ofta på spelets soundtrack.

 

Grafiken är ju inte den bästa, men det är ju trots allt ett spel till ps2 som sedan tidigare är en lite äldre konsol. Om man gillar sims och orkar söka fram ett (eventuellt) begagnat spel så är det definitivt värt att testa, ett kul tidsfördriv.

04.05.2018 kl. 13:05

Bonusfamiljen

[Källa]

Jag växte upp med svensk barn- och ungdomskultur, främst då i musik- och tv-väg. En serie jag älskade när jag var liten (och fortfarande älskar) var Eva & Adam, men inte för huvudkaraktärerna, jag föredrog alla biroller. Jag var lite småkär i Evas storebror Tobbe (Erik Johansson), så när jag förra året snubblade över hans instagram (jerkajohansson) var jag fast igen. 

Efter att ha följt honom på instagram i några månader insåg jag att han var aktuell i en ny svensk tv-serie - Bonusfamiljen. Jag bestämde mig dock för att vänta ett tag innan jag kollade på den, så nu i vår medan jag låg sjuk i ett par dagar, märkte jag att första säsongen fanns på Netflix; så jag bestämde mig för att ge serien ett försök. Bättre sent än aldrig.

[Källa]
Bonusfamiljen handlar om Lisa och Patrik, båda nyseparerade. De har båda barn från sina tidigare äktenskap och försöker hålla ihop vardagen som en bonusfamilj, allt medan deras tidigare partners inte precis är villiga att hjälpa till. 
Lisas exman, Martin bor hos sin mamma och förstår inte varför hennes bästa väninna Gugge (Lill-Babs <3) spenderar så mycket tid hemma hos dem. Patriks exfru, Katja arbetar konstant samtidigt som hon har en affär med sin gifta chef, hon gör sig tid för William, sonen hon har tillsammans med Patrik men har inte mycket till övers för Patrik och Lisa. William är raka motsatsen till Lisas och Martins son, Eddie. Eddie är bråkig och vägrar (likaså hans tonårssyster) att försöka komma överens med William och Patrik.

Jag tyckte om serien, främst på grund av Erik Johansson, hans karaktär kändes som den som var lättast att gilla. Han var inte för jobbig och inte heller för tråkig, det var en lämplig mängd drama. Lisas reaktion på Patriks funderingar kring Eddie och en eventuell ADHD-diagnos gjorde mig sjukt irriterad och hela den storylinen fick mig att himla med ögonen och önska att de bara skulle äta pasta istället.

Jag rekommenderar Bonusfamiljen åt den som tycker om att slötitta på serier och uppskattar när det inte händer så himla mycket, utan att det är lagom mycket drama och irritationsmoment.

02.05.2018 kl. 22:50

April genom Netflix

Under april månad har jag hunnit med en hel del netflix. Jag har betat av ett par serier jag både planerat att se och som jag bara snubblat över. Därför kommer en kort sammanfattning av mina netflixfavoriter från april.

La casa de papel.
En spansk serie (Netflix Original) som handlar om hur en grupp maskerade rånare bryter sig in i det spanska kungliga myntverket. Serien följer polisens jakt på ledaren - Professorn, rånarnas förberedelser och situationen inne i myntverket där det förutom ett rån även pågår ett gisslandrama. 
Jag blev helt fast när jag såg på ett par avsnitt tillsammans med två klasskamrater. Serien känns typiskt spansk (telenovela) med drama i i princip varenda scen, men samtidigt väldigt amerikansk. Jag antar att skaparna ville få serien att tilltala en så bred publik som möjligt. Jag älskade La casa de papel, så om du inte vet vad du ska titta på och du gillar drama och coola brudar (Tokyo och Nairobi är ganska så awesome) ska du definitivt kolla på serien.

Peaky Blinders.
Jag har länge planerat att titta på Peaky Blinders, men har alltid prioriterat andra filmer och serier. Jag satte igång första avsnittet i helgen och tittade det sista (som fanns på netflix) i kväll. Serien utspelar sig under 1920-talet och handlar om en brittisk "gangsterfamilj" i Birmingham, familjen Shelby. Familjen/företaget går under namnet the Peaky Blinders och leds av Thomas "Tommy" Shelby, hans bröder Arthur och John, samt hans faster Polly. Serien börjar med att the Peaky Blinders är bookmakers, alltså att de sköter vadhållningar och följer sedan deras kamp för att arbeta sig uppåt i samhället och hur de glider in på allt farligare och djupare kriminella vatten. 
I början hade jag lite svårt för serien eftersom jag inte riktigt förstod vad den gick ut på(?) men efter ett par avsnitt var jag fast, Cillian Murphys karaktär är fantastisk.

Dynasty.

En reboot av en 80-talsserie. Den handlar om familjen Carrington och hur de (trots enorma mängder drama i varenda jävla scen) kämpar för sitt imperium. Stundvis har jag supersvårt att titta på den här serien eftersom det är dramatiska plot twists i varenda jävla hörn, nästan som en telenovela. Fungerar väl i stora drag som Dallas och andra klassiska serier från 80-talet - fast här i en modern tappning.   

 

Utöver dessa serier har jag också tittat på en del filmer och slumpmässigt valda avsnitt från olika serier, exempelvis mitt favoritavsnitt i Chef's table, avsnittet om Massimo Bottura. en hel del Once upon a time och några avsnitt Pretty little liars (har helt förlorat intresset för den serien, så himla överdriven och tråkig??).

01.05.2018 kl. 21:48

To be read

Jag gör konstant olika anteckningar på min telefon, det kan vara allt från inköpslistor till roliga skämt eller fina citat, men jag har även en lista med böcker jag vill läsa. (Jag har en likadan för serier jag vill titta på så jag kanske delar med mig av den i något skede också). Här är sex stycken böcker som står på min lista.

Uncommon Type (Tom Hanks), en bok med korta berättelser. Jag önskade mig den här boken i julklapp och ser fram emot att läsa den eftersom Tom Hanks är awesome.

Lolita (Vladimir Nabokov), ingen kan ju ha missat denna. En klassiker som handlar om en man som blir besatt av sin styvdotter och rymmer iväg med henne. Jag är vid mitten av boken nu, men temat i boken är faktiskt så vidrigt att jag konstant måste ta pauser för att inte bli för äcklad. Otroligt vackert skriven, så definitivt värd att läsa.

To Kill A Mockingbird (Harper Lee), ännu en klassiker.
Den handlar om Scout och hennes familj, och hennes pappa som är advokat och går med på att försvara en svart man som oskyldigt döms för att ha våldagit en vit kvinna. 

Peter Pan (J.M. Barrie), surprise surprise - ännu en klassiker. Syskonen Darling flyger med Peter Pan till Neverland och slåss mot pirater osv. Alla har hört om Peter Pan, annars har man nog bott under en sten.
Jag håller på att läsa denna just nu och älskar den hittills. Min version är en aning tungläst men det går.

The Handmaid's Tale (Margaret Atwood), jag tror ingen missade explosionen kring denna förra året? Dess popularitet nådde nya höjder efter att HBO gjorde en tv-serie baserad på boken. Dystopi där fertila kvinnor utnyttjas av männen i överklassen för att föra människosläktet vidare (i stora drag). 

Dr. Jekyll And Mr. Hyde (Robert  Louis Stevenson), ännu en klassiker! Handlar om hur Dr. Jekyll dricker ett elixir som tar fram hans mest ondskefulla och primitiva sidor, vilket leder till att en annan, mindre älskvärd personlighet - Mr. Hyde, skapas.

 

26.04.2018 kl. 15:48

Nya vindar

Long time no see. Jag har inte skrivit något (och publicerat det) här sedan förra hösten. Jag har haft fullt upp med annat och helt enkelt inte känt för att skriva något här.

Jag har till exempel varit hemlös i Norge över en helg, klarat 100-klubben (fick dock hjärnskakning på köpet), skrivit på min kandidatuppsats som snart är färdig och hållit ett tal fullt av ordvitsar och skämmiga anekdoter för över 100 personer på Österbottniska Nationens 92:a årsfest.

Nu känner jag ändå att det är dags att försöka blåsa liv i denna trötta blogg och kanske väcka skrivarlusten igen. Mest av allt skulle jag vilja börja vlogga och ha en booktube, men det får nog gro ett tag för att inte lämna som ett halvfärdigt projekt utan framtid.

[källaEn bild som inte har någon som helst anknytning till inlägget, jag tycker bara att den är fin.

12.04.2018 kl. 14:24

Sur som en citron

Mest obehagliga jag vet: Sprutor och kanyler, svimmar nästan. Ångestattacker. 

 

Absolut inte min killtyp: Grabbiga dudes med noll respekt för kvinnor, killar som tycker att de äger världen (nej, det gör du inte stig av din höga hästjävel din satans idiot).

 

Äckligaste mat jag vet: Anjovis. Kan anjovis ens räknas som fisk förresten? Det ser ut som något man drar upp ur duschsilen.

 

Sämsta bok jag läst: Ödehuset (en kristen bok jag fick som tack för att jag varit hjälpledare), den började som värsta spännande thrillern men handlade sist och slutligen om en man som fann Gud och Jesus osv. i ett gammalt hus.
Onda boken, läste kanske 50 sidor.

 

Blir arg på: Så gott som allt. Slöa människor i trafiken, slöa människor överlag, skingra er  för satan.När internet inte fungerar och när jag blir hungrig #hangry.

 

Något som får mig att byta radiokanal: Det mesta på radio x3m nuförtiden.

 

Sist jag ville ta till knytnävarna: För det mesta, men senast kanske igår pga privata orsaker men innan dess så på dansgolvet på en bar. Idiotkillar.

 

Fulaste plagg jag vet: Den nya hippa fritidsbyxan, v-a-r-f-ö-r-?

 

Äckligaste drycken: Jaloviina, dricker dock det ändå pga studerande i Finland. Fernet Branca, Fanta, Mountain Dew.

 

Det skriker jag när jag blir arg: V*ttu, f*tta, satan, jävla skit, fan också, vad i helvete, olika kombinationer av dessa osv.
Det snällaste jag tar till är kanske "MEN ÅÅÅH".

 

02.10.2017 kl. 20:31

My ambition is handicapped by laziness.

| Isabelle | 22 | Litteraturvetenskap |

En filmbesatt österbottning som studerar litteraturvetenskap i Åbo.

Jag drömmer om att studera filmvetenskap, bli författare och komiker.
Det sistnämnda kan tas med en nypa salt eftersom det aldrig kommer hända.

Min blogg består främst av texter om film, serier och spel.
Ibland förekommer dock en och annan vardasskildring fylld av tragik och självömkan.