Gammal kärlek rostar aldrig?

Jag har haft en och samma förälskelse i flera år nu. Det börjar närma sig ett decennium. Den kanske inte alltid är lika stark men den finns alltid där i bakhuvudet och kikar fram lika intensivt som tidigare när jag minst anar det och när jag som minst behöver det.

Vi kunde ha varit något. Något mer än vad vi var. Ett vi. Det fanns alltid där i luften, som något elektriskt som bara väntade på att gnistra till. Men det hände aldrig. Jag var en feg tonåring som inte vågade ta det steget eftersom att jag inte visste vad som väntade på andra sidan. 

Ibland tänker jag på vad som kunde ha varit, om jag faktiskt hade vågat. Hade det blivit ett vi? Hade det vi-et fortfarande funnits kvar idag? Hade det bara varit intensivt för ett litet tag och sedan runnit ut i sanden? Varje gång jag hör hans namn fladdrar något till djupt inom mig, som lågan på ett ljus. Jag vet inte varför jag inte bara kan gå vidare, släppa honom.

Jag valde en annan istället för honom, det höll i några år. Men under alla de åren jag var i den relationen så fanns han alltid där, någonstans i bakhuvudet och djupt nere i något litet hörn i hjärtat och skavde. 

Nu finns det inget som helst vi. Nu finns det bara ett jag. Jag står helt ensam och försöker pussla ihop de pusselbitar som ska föreställa min framtid. Ändå stannar jag då och då upp och fantiserar om hur ett liv med honom skulle se ut. Det är nog lika bra att jag glömmer honom och fokuserar på mig själv, fortsätter blicka framåt. Jag måste lämna det förflutna bakom mig och inte försöka få liv i något som sedan länge brunnit ut. 

19.04.2019 kl. 15:57

Bonjour tristesse

Jag ligger fullt påklädd på min säng med fötterna mot väggen i ren och skär Pippi-anda.

Jag väntar på ett mejl jag vet inte kommer komma. Jag funderar på ifall jag borde släpa mig till Arken, om inte minst för en kopp kakao med en grupp människor. Det har blivit något av ett mönster, jag gillar det. Det får gärna hålla i sig. 

Jag älskar mina filmplanscher men ibland känner jag för att byta ut dem mot något annat. Båda filmerna är väldigt jag och jag älskar dem av hela mitt hjärta men det börjar kännas tråkigt. Men samtidigt känns det ju tryggt också, när man vaknar mitt i nätterna och det känns som om hjärtat ska hoppa ur bröstet på en och man inte vet var man är. Då finns de där på väggen, som alltid. 

Jag borde ta mig in till stan för att köpa några baströjor, jag har en jag vill använda varje dag men det känns lite ofräscht och Newyorker har några tröjor som kändes nice. 

Jag måste skriva arbetsansökningar till diverse sommarjobb men jag vill inte. Jag måste skriva klart en essä och en uppgift till en läskurs som jag hållit på med i tre år. Det vill jag inte heller. 

Så många borden, måsten och vill-inten. Och här ligger jag, fortfarande med fötterna mot väggen. 

07.02.2019 kl. 13:21

A woman needs a man like a fish needs a bicycle

[bildkälla]

I fredags var vi ett gäng som hade bestämt oss för att gå på bio. Filmen vi valt att se var Mary Queen of Scots (2018). Jag hade inte så höga förväntningar på filmen eftersom jag:
1. Inte är så värst bekant med historien kring Mary, typ det enda jag visste var att hon blev halshuggen(?).
2. Inte var direkt delaktig i valet av film eftersom jag helt enkelt bara tänkte att jag skulle glida med strömmen.

 

Storyn handlar, som namnet redan avslöjar, om Mary som återvänder till tronen i Skottland efter att hon blivit änka. Samtidigt är den ogifta och barnlösa Elizabeth I drottning i England. På grund av detta är Elizabeth otroligt paranoid över att Mary, som på något vänster har en större rätt till tronen än hon (särskilt om hon gifter sig och får barn först), ska ta över tronen.

Elizabeth försöker vända detta till sin fördel genom att strategiskt sända olika friare till Mary som då skulle kunna kontrolleras av Elizabeth. Mary genomskådar detta och väljer istället att gifta sig med en annan som hon tror är mera strategiskt lämpad och som hon faktiskt har känslor för. Ingen bra idé.

De båda drottningarna korresponderar med varandra och vädjar till den andra att gå med på diverse avtal. Det hela slutar med att Mary flyr från Skottland och söker skydd i England under Elizabeths vingar. 

De som redan är bekanta med historien kring detta skulle kanske uppskatta filmen mer än vad jag gjorde. Fast jag måste ändå säga att jag tyckte den var otroligt bra, bättre än jag trodde att den skulle vara. Musiken var on point och likaså tyckte jag om garderoben. Filmen fick mig att som kvinna hata män i grupp ännu mer än jag gjorde tidigare, tänk bara vilka stordåd de båda drottningarna faktiskt hade kunnat åstadkomma om de inte hade underminerats av maktgalna män som kallade dem häxor och horor. Äckel.

Jag tyckte om hur filmen fick mig att liksom ifrågasätta vem av dem jag egentligen höll med. Jag tror det kanske var ett strategiskt drag av regissören som först målade upp Elizabeth som världens mest paranoida, känslokalla hagga och Mary som en supersympatisk och godhjärtad ung kvinna, för att sedan svänga på dessa och visa helt olika sidor av de båda kvinnorna. 

I och med att jag faktiskt tyckte om filmen och skulle rekommendera den åt andra, kanske då främst historieintresserade personer så ger jag Mary Queen of Scots ☆☆☆ (jag skulle vilja ge den 3,5 men det finns väl ingen halv ☆).

05.02.2019 kl. 19:08

"If you’re 16 and live in the most beautiful neighborhood in Rome, you're lucky"

[Bildkälla: Francesco Berardinelli/Netflix]

Jag har nyligen kollat på den nya italienska serien Baby på Netflix. Jag älskade den. Skådespelarna, miljöerna, musiken - allt!

Baby handlar om Chiara och Ludovica, två tonårstjejer som bor i den lyxiga och förmögna stadsdelen Parioli i Rom. Chiara är utåt sett den klassiska "girl next door", men bakom stängda dörrar ligger hon med sin bästa väns bror bakom ryggen på hans flickvän - och sin bästa vän.
Ludovica är den lite mystiska ensamvargen som blivit utstött av de andra eleverna vid den exklusiva privatskolan på grund av att en video där hon har sex med en kille läckts. Killen klassas såklart som en hjälte och Ludo får en horstämpel som är omöjlig att tvätta bort hur mycket hon än skulle vilja.

Ludo och Chiara blir vänner och börjar festa tillsammans. Snart dras de in i en prostitutionshärva och deras aktiviteter blir allt farligare. Samtidigt blir de båda kära, Ludo i en äldre man och Chiara i en ambassadörs son, Damiano, som kommit från "slummen" till Parioli för att bo med sin pappa efter hans mors bortgång.

Förutom vänskap, sex och fest är det även väldigt mycket droger och våld som florerar i de olika avsnitten. Min favoritkaraktär måste nog spontant vara Ludovica, det känns ganska givet men hon tilltalar mig mest och har enligt mig den mest intressanta storylinen av alla i serien.

Baby är förresten löst baserad på en skandal som ägde rum i Parioli 2014. När jag fick höra detta blev jag ärligt talat inte chockad eller ens förvånad, det känns som om detta tyvärr händer väldigt ofta, att unga tjejer utnyttjas av äldre män (och kvinnor) i sin jakt på pengar eller materiell lycka. Det här är något som serien fått mycket kritik för, att den glorifierar barnprostitution. Jag tycker ändå att den även visar det obehagliga och vidriga med barnprostitution och prostitutionsringar överlag där den som håller ställningarna har ett obehagligt och orättvist maktövertag - precis som Saverio har i Baby.

☆☆☆☆

01.02.2019 kl. 09:32

Något som skaver och personlig utveckling

Jag har under de senaste veckorna, kanske sedan någon gång i december, känt mig otroligt obekväm och oense med mig själv. Jag vet inte riktigt vad det är som skaver men hela jag känns liksom som när sömmen nere vid tårna på en strumpa hamnar fel. Mitt problem verkar ju dessvärre inte vara lika lätt åtgärdat som en vilsen strumpsöm, men vad kan man?

Ett flertal av mina intressen känns inte längre lika roliga, till exempel att gå ut och festa med kompisar. Det är sällan jag inte vill gå på fest, men i onsdags när ÖN hade Back to uv på Skärgårdsbaren tänkte jag bara att "nä, jag orkar inte med folk idag. Alls.". Det slutade med att jag stannade hemma och gjorde annat istället. Det var nog lika bra, jag mådde relativt bra när jag vaknade dagen efter - vilket jag ju definitivt inte hade gjort om jag gick ut. 

Det känns bara inte så kul att dricka alkohol just nu, jag vill hellre fokusera på annat, träning till exempel. Jag försöker bli mer aktiv och röra på mig mer, hittills går det helt bra. Jag undviker som sagt alkohol, jag undviker också cola. En av mina stora laster i livet är cola, och just nu saknar jag inte ens det. Okej, kanske lite, men inte som förut.

Jag vill hellre sitta hemma med vänner och titta på På spåret eller spela något spel. Jag har också börjat komma in i att skriva igen. Det är kul. 

Det känns verkligen som om jag håller på att utvecklas till något nytt. Även om det känns obekvämt och som om hela huden är ut och in ibland. Kanske det är det här som kallas att bli vuxen? Vem vet, jag blir ju ändå 23 i vår.. 

 

19.01.2019 kl. 21:52

Steam Winter Sale 2018

Nu är det rea på Steam så därför tog jag och klickade runt en stund och hittade tre spel jag vill testa. Två av dem hör till Life is Strange-serien och ett är ett helt annat spel. 

bildkälla
Jag har länge haft Life is Strange Before the Storm på min wishlist och nu när jag ändå tänkte köpa något annat så passade jag på. Den här delen av spelet kretsar kring Chloe, Max bästa vän som även var en stor del av det tidigare spelet. Om jag förstått det rätt så utspelar sig Before the Storm innan det ursprungliga Life is Strange och man får veta mer om Chloes liv och hennes vänskap med Rachel, flickan vars försvinnande återförenade Max och Chloe. 

bildkälla
Sen köpte jag även Life is Strange 2 som är en fristående berättelse i Life is Strange-serien. Spelet kretsar kring två bröder som rymmer hemifrån för att dölja att de har övernaturliga krafter. Jag visste inte  att det här spelet fanns, så när jag hittade det bland mina rekommendationer blev jag överlycklig. Hittills har endast del ett blivit släppt, nästa del släpps i januari.

bildkälla
Det sista spelet jag köpte heter Last Day of June. Spelet såg superfint och gulligt ut så det hamnade i korgen direkt. Det handlar om kärlek och hur det är att förlora den. Spelet följer Carls sorg och bearbetning av sorgen efter att hans fru, June, dött i en bilolycka. Han försöker med hjälp av sina minnen lösa olika pussel för att försöka förhindra det som leder till Junes död. 

 

28.12.2018 kl. 14:41

Ren och skär frustration

Jag är så himla sjukt förbannat frustrerad nu. Jag går en grundkurs i grammatik och jag fattar ingenting. Sluttentamen är nästa vecka och jag har haft hela hösten på mig att fatta men det har liksom inte hänt?

Just nu är det satsanalysen som känns som mest för jävlig. Jag fattar 0, jag är frustrerad, läraren är frustrerad. Det är som när mamma försökte hjälpa mig med matten när jag var yngre, men jag tror ju inte det är okej att slänga saker runt sig och skrikgråta på universitetet. Eller? 

En av de värsta känslor jag vet är nog att känna mig dum, helt tappad i golvet med huvudet före. Så känns det nu. Jag försöker och försöker men ingenting liksom fastnar? Det bara rinner bort som nåt jävla töväder i april. Satan också. Just nu känner jag bara att jag vill få godkänt i kursen, jag skiter i vitsordet så länge jag klarar mig ur detta levande. Just nu känns det rätt otroligt att jag skulle klara mig men den som lever får se. 

Jag har nog aldrig relaterat till Kylie Jenner så mycket som i den här gifen.

04.12.2018 kl. 09:21

Omstart

Nu har jag bestämt mig för att sluta tycka synd om mig själv och faktiskt börja försöka åstadkomma saker. Det får vara slut med självömkan och depressiva tankar som bara snurrar runt i huvudet och håller mig vaken om nätterna, fastän jag lägger mig tidigt så ligger jag vaken i flera timmar och vrider mig. På morgnarna orkar jag mig inte ur sängen, dels på grund av trötthet och dels på grund av att det känns så meningslöst. Fan också. 

Igår försökte jag vara produktiv, jag tränade, tvättade och gjorde en inlämningsuppgift till en kurs jag inte tycker om men går den i alla fall eftersom jag vet att den är nyttig (+ tackar aldrig nej till studiepoäng!). Jag ska försöka ta mig i kragen och faktiskt börja träna regelbundet, anstränga mig i mina kurser i svenska eftersom jag ändå gnällt röven av mig för att få ha det som biämne och försöka börja tänka mera positivt och inte stänga in mig i negativa tankegångar hela jävla tiden.

Jag skulle vilja gå på gym, men efter vårens fiasko när jag och min kompis blev smygfilmade första gången vi besökte campus sports gym känner jag mig så otroligt obekväm så jag håller mig till träningsvideos via youtube, helst från 1980-talet. I somras hittade jag en balettkurs som går en gång per vecka och nu är det kanske 3 veckor kvar och det har varit så förbannat kul. Jag var dock och stukade foten i Danmark för en månad sedan så det går ju inte riktigt som på Strömsö - men det går lagom i alla fall!

Jag vill sluta jämföra mig med andra. Jag har under hela kursen i grammatik känt mig så himla sämst och värdelös eftersom alla andra verkar fatta men inte jag. Men under de senaste veckorna har jag ändå insett att de flesta faktiskt är lika förvirrade - score! Jag behöver ju inte vara bäst, jag behöver inte få högsta betyg, just nu är jag faktiskt nöjd med godkänt i den här kursen. Jag hoppas ju förstås på ett bättre vitsord, men med tanke på hur dåligt jag mått och hur svårt jag haft med kurser den här hösten så känns det ändå skitbra om jag får godkänt eller ens en tvåa. 

"Typ tio personer, oberoende av varandra, har berömt min handstil under senaste två veckorna? Känner mig så NÖJD och STOLT och har absolut hybris." Hittade denna korta text på Sandra Beijers blogg och jag relaterar, jag känner mig varm i hjärtat av att tänka på att ett flertal personer faktiskt sagt åt mig att de tycker att jag är rolig under de senaste veckorna. Jag kan absolut relatera till hybrisen.

Det här var väl ett mindre organiserat inlägg, men jag är inte speciellt organiserad heller. Jag försöker vara organiserad men teori och praktik går inte alltid riktigt hand i hand.

20.11.2018 kl. 09:17

Motivationen tryter

Skevt cover jag gjorde till mitt arbete på NaNoWriMo.

Jag försöker delta i NaNoWriMo i år. Det går sådär. Jag vet att jag inte kommer komma upp i 50 000 ord, så jag försöker fokusera på två olika noveller som jag eventuellt tänkt sända in som bidrag  till olika tävlingar. Den ena är så gott som klar och kräver bara lite mer detaljer och finslipningar, medan den andra går lite trögare. Så länge jag får den klar och får göra den som jag vill och som jag såg framför mig när jag kom på idén kommer den att bli bra.

Jag skriver främst för mig själv nu, för att jag ska utvecklas i mitt kreativa skrivande. I skrivgruppen jag är en del av får jag bra feedback på de texter jag läser upp efter övningarna vi gör och det sporrar mig till att skriva mer. Motivationen är dock svår att hålla fast, det är lite som att försöka få loss en fisk av en krok, det är halt och slemmigt och bäst som det är flyger den iväg genom luften och landar långt borta. I kväll har jag ändå fått en sida skriven på den ena novellen, samtidigt som jag skrivit en essä och en inlämningsuppgift. Det gäller att balansera drömmar och måsten, annars blir en tokig alltså.

 

13.11.2018 kl. 01:31

Dawson's Creek Säsong 1

I måndags blev jag färdig med att titta på My so-called life och började då fundera på vad jag skulle titta på för serie istället, för vem orkar studera liksom? Eftersom jag nu är (och har varit det ett tag) inne i en period då jag verkligen älskar tonårs- och ungdomsdrama från 90-talet och det tidiga 2000-talet, ville jag egentligen se Felicity. Den serien är dock omöjlig att hitta utanför USA och därför föll valet istället på Dawson’s Creek (1998-2003).

Ikväll såg jag klart det sista avsnittet på säsong 1 och jag kan ärligt säga att jag verkligen tycker om den. Karaktärerna känns äkta, relatable och ärligt talat som folk jag skulle kunna tänka mig att vara kompis med. Dawson (James Van Der Beek) älskar film, särskilt Spielberg och drömmer om att bli regissör.

Hans bästa vän Joey (Katie Holmes) älskar honom men tiger om sina känslor, vilka är otroligt tydliga för alla runt omkring henne - men såklart är Dawson i sann tonårspojksanda helt omedveten om detta. Pacey (Joshua Jackson) är Dawsons andra bästa vän som är lite av “the comic relief” i serien, han är egentligen väldigt intelligent men väljer att inte anstränga sig vilket ofta leder till att han hamnar i onåd med sin far och äldre bror. Jen (Michelle Williams), flyttar från New York för att bo hos sina morföräldrar, som ju såklart är grannar med Dawson, som såklart blir förälskad vid första ögonkastet. Jen har ett problematiskt förflutet, ganska givet tbh.

Säsong ett handlar om hur Jen flyttar från New York och träffar Dawson och hans vänner. Dawson blir såklart förälskad, Joey förkrossad och Pacey kommer mest bara med små kommentarer i bakgrunden fram tills att han blir förälskad i en äldre kvinna som sedan visar sig vara deras lärare. Den största delen av handlingen utgörs av triangeldramat mellan Dawson, Joey och Jen.

Dawson och Joeys relation är ett enda stort frustrerande "will-they-won't-they", medan hans och Jens relation ärligt talat bara går mig på nerverna. Det är något med Jen som bara får mig att vilja skrika i en kudde, förhoppningsvis går det över, annars kommer det bli tre långa säsonger till.

Mina favoritkaraktärer hittills är Pacey och Joey. Det är sällan jag faktiskt fastnar för huvudkaraktären eller den som alltid målas upp som protagonisten. Jag har otaliga exempel på detta t.ex. Marissa i the O.C., Serena i Gossip Girl etc. Jag föredrar de som lite figurerar i bakgrunden och kanske har fler “flaws” än andra. Jag älskar hur bitter och sassy Joey är. Pacey är supergullig och rolig och jag gillar helt enkelt bara honom mer än Dawson, det kan bero på att Dawson påminner om mig själv och det gör mig lite obekväm. #filmgeeksunite

Jag hoppas nästa säsong bjuder på mindre triangeldrama och mer Pacey och Joey drama. Jag vill bara att de ska bli ihop så himla mycket, perfekta ju! Dawson och Jen kan få ha sitt lilla dramatiska förhållande i något hörn så jag slipper se det. 

Det här var ju kanske inte ett så underhållande inlägg, men jag måste få ventilera mig kring serier och filmer ibland. Jag tror inte mina vänner är så intresserade av att höra mina långa monologer kring mina film- och seriedilemman, därför får min stackars blogg utgöra plattformen för dessa.

☆☆☆.

07.11.2018 kl. 20:55

My so-called life

I lördags började jag titta på den amerikanska serien My so-called life från 1994. Jag har hört så mycket om den här serien, så därför tänkte jag att varför inte?

 

Serien handlar om femtonåriga Angela Chase (Claire Danes), hennes vänner och familj. Angela har en crush på Jordan Catalano (Jared Leto), den tysta, lite mystiska bad boyen som alltid verkar dyka upp på ställen där hon befinner sig. Förutom  skola och kärleksbekymmer så behandlar serien under sin enda säsong även hemlöshet, inlärningssvårigheter, missbruk och andra problem som förekommer i helt vanliga tonåringars liv.

 

Jag tycker verkligen om My so-called life och inte bara på grund av Jared Leto som nog är något av det vackraste jag sett. Jag tycker att tonårsdraman från 90-talet är bland de bästa, karaktärernas liv och problem känns mer verkliga och relatable än i serier från 2010-talet, som exemeplvis Pretty little liars och Riverdale. Det känns som om händelserna de råkar ut för faktiskt kan hända på riktigt eftersom de faktiskt händer, i alla delar av världen. Det som stör mig med serien är det antiklimaktiska slutet, det att serien endast fick en säsong är väl det som bidrar till det (precis som med Freaks and Geeks) så det kan väl tyvärr inte hjälpas. Men i övrigt en sjukt sevärd serie.

Har du inte sett My so-called life, gör det.

 ☆☆☆☆.

Andra serier jag gillar från 90-talet är Party of five, Freaks and geeks, Full house (den började ju dock på 80-talet), och Felicity.

05.11.2018 kl. 13:19

Att tillåta sig själv att känna igen

Nu har jag varit singel i ett år och femton dagar. I 380 dagar har jag inte varit någon annans än min egen. Det känns bra, men ibland känns det för jävligt.

 

Jag vet inte varför, men det känns som om jag nog aldrig kommer att bli kär igen. Inte på det där sättet, det där sättet som får en att vilja skrika rakt ut så att det vibrerar i trädtopparna och ekar längs med klipphällar. Jag vill bli kär, men det känns som om jag helt enkelt bara tappat förmågan att ta något mer seriöst nu.

 

Jag söker inte längre efter honom i folkmassor, duckar inte när jag tror att jag ser honom, jag känner inte längre ett behov av att se vad han gör. Jag scrollar dock fortfarande snabbt förbi när jag ser att han uppdaterat på sociala medier, ibland känns det som ett hån. Ibland känns det inte alls.

 

Jag tänker sällan på honom längre, jag känner inte egentligen någon saknad efter honom. Men ibland kommer jag ändå på mig själv med att tänka på honom när jag ligger mellan någon annans lakan, med någon annans varma andetag i nacken. Kan han bara försvinna ur mitt liv någon jävla gång?

 

Jag kollar cheesy romantiska komedier, swipear runt på tinder, umgås med någon som egentligen skulle vara helt bra för mig, men det känns liksom inte rätt. Något i mig skriker att det är fel samtidigt som något annat försöker knuffa mig i en annan riktning.

Jag läser Sandra Beijers böcker och stryker under meningar jag gillar med blyerts, det blir rätt mycket blyerts. Hennes texter får mig att känna så som jag vill känna, men det är bara medan jag håller i boken, medan jag befinner mig i världen hon skapat mellan sidorna.  En av meningarna jag strukit under flera gånger och som får mig att nicka instämmande är “Och det är inte hjärtat som går sönder, det är revbenen.”.


Jag vet inte när och hur jag ska tillåta mig själv att bli handlöst förälskad igen, att helt enkelt vakna upp en morgon och vara dödskär så att jag bara vill gräva ner huvudet i kudden och somna om för att det känns för mycket. Den dagen det händer kommer jag antagligen bli skitförbannad eftersom jag då kanske slutar vara min egen, jag vill vara min egen men jag har för lätt att uppslukas av situationer, platser och personer.

Jag hoppas den dagen kommer snart, men samtidigt hoppas jag att den aldrig kommer igen.

03.11.2018 kl. 19:04

Någon slags rubrik

Här har det  ekat tomt ett bra tag. Jag har inte haft någon som helst motivation att faktiskt publicera något jag skrivit fastän jag kommit på mig själv med att författa ihop inlägg under tiden bloggen stått tom.

Vad har jag gjort sedan senast då? Jo, jag har varit hemma i Österbotten under sommaren, jobbat och festat och vad man nu gör när man är hemma som 22-åring. När jag for tillbaka till Åbo nu i höst gick det till en början helt bra, jag orkade gå på föreläsningar utan att egentligen gnälla så värst mycket. I slutet av september/början av oktober fick jag dock en släng av depressiva tankar och började spendera allt mer tid i sängen. Flera dagar har helt spenderats i sängen med fördragna gardiner. 

Jag gick också med i en skrivgrupp vilket känns otroligt kul, jag har ju som så många andra författardrömmar och fantiserar om att någon gång ge ut en roman. Just nu har jag ett par projekt på gång som jag hoppas jag faktiskt kommer avsluta. Ikväll har jag spenderat cirka fyra timmar med att skriva en novell som jag hoppas jag faktiskt blir riktigt nöjd med och kanske gör någonting mer med i framtiden. 

Nu hoppas jag bara att den lilla motivation jag har för både studier och annat håller i sig. Jag orkar inte må dåligt och slänga bort värdefull tid.

31.10.2018 kl. 23:45

Sommarens planerade läsning

Jag håller som bäst på att packa mina väskor inför en sommar i Österbotten. Lagom till att jag tänkt börja fylla min andra resväska insåg jag att den väskan inte fann på sin vanliga plats under min dammiga säng. Satan också. Jag blev då tvungen att försöka organisera alla saker i högar så att jag kan packa ner dem så fort som möjligt när min kära mor hämtar mig (och förhoppningsvis tar med sig tidigare nämnda väska, som jag utgår ifrån att befinner sig i Österbotten.).

Denna lilla fnurr på tråden gav mig dock möjlighet att kolla genom mitt personliga bibliotek och efter många om och men välja sex av de nittionio böcker jag så gärna vill släpa med mig vart jag än far. Valet föll alltså på böckerna ovan. The Handmaid's Tale (Margaret Atwood), Uncommon Type (Tom Hanks), Watership Down (Richard Adams), Ondskan (Jan Guillou), Peter Pan (J.M. Barrie) och 1984 (George Orwell).

Ondskan kanske blir kvar i Åbo eftersom jag ändå läser den medan jag sitter i solen på min balkong om dagarna, man måste ju carpa solen när den väl är här. Jag tror jag kommer byta ut den mot The Great Gatsby (F. Scott Fitzgerald), jag har läst den varje sommar i flera år nu och det är inte en tradition jag vill bryta.

12.05.2018 kl. 14:35

Urbz: Sims in the city

 

 

När jag var yngre brukade jag spela väldigt mycket playstation tillsammans med en av mina bröder och vår kusin. Ett spel jag verkligen tyckte om var ett spel ur sims-franchisen - Urbz (2004).

 

Urbz går ut på att man som vanligt skapar en sim, här en urb, som sedan flyttar in till en viss plats i en storstad. Jag brukar börja på Central Station, där punkarna hänger. Under spelets gång ska man avancera och klättra uppåt i popularitet, precis som i Sims Nattliv. För att underlätta processen skaffar man vänner som ibland ger en tips och uppdrag och ibland även lär en olika trick för att man ska ha lättare att bli populär på andra ställen.

 

För att passa in och inte bli utstött på alla platser man färdas till bör man klä sig enligt modet på just den platsen, nere i tunnelbanestationen gäller exempelvis läder, piercings och tuppkam, och på andra ställen exempelvis på “Neon East“ klär alla sig i neon med tydliga influenser av manga och japansk streetstyle. Om man befinner sig för länge på en plats med fel stil kan man förlora otroliga mängder med "rep", vilket gör att man halkar neråt i popularitet igen.

 

Under spelets gång får man upprepade gånger olika tips och meddelanden från en kille som heter Darius, han hjälper en att stiga i rang och fixar ibland så att man kommer in på krogar/klubbar man egentligen inte borde få vara på. Bandet Black Eyed Peas figurerar även i spelet, så man får hänga med Will.i.am och Fergie om man villl. De var ju orerhört populära under tidigt 2000-tal så deras musik förekommer ofta på spelets soundtrack.

 

Grafiken är ju inte den bästa, men det är ju trots allt ett spel till ps2 som sedan tidigare är en lite äldre konsol. Om man gillar sims och orkar söka fram ett (eventuellt) begagnat spel så är det definitivt värt att testa, ett kul tidsfördriv.

☆☆☆.

04.05.2018 kl. 13:05

Somedays there's more pasta in my house than there's common sense.

| Isabelle | 23 | Litteraturvetenskap |

Studerar litteraturvetenskap i Åbo och drömmer om att flytta till Norrland. Skriver, tar powernaps och äter grönkålspasta.

Min blogg består främst av texter om film, serier och spel.
Ibland förekommer dock en och annan vardasskildring fylld av tragik och självömkan.

☆ - ☆☆☆☆☆